Det är inte lätt idag att säga något nytt i det informella, men Cortiana gör verkligen ett försök som förtjänar övervägande. Det är hans själ som har lett till forskning, i syfte att djupt tränga igenom livets och konstens olika varför, föreslå en odlad målning som, om den ibland påminner om strömmar och rörelser av internationell omfattning, inte föraktar att införa element personliga och nya tolkningar som härrör från från hans kultur, där en komplex och emotionell inre värld kan ses som utvecklas fritt och engagerande.

En målning, den av Dino Cortiana, som ibland hör Rauschenbergs "kombinera målning", där den intensiva kromatiska vägen är förankrad i det informella, medan proverna från verkligheten lossnar från tyget med en medvetet chockerande effekt.

Konstnären känner verkligen till omväxlingarna hos de mästare som klarade den svåra övergången från surrealistisk automatism till det informella: påminnelser om Pollock, Mirò och Crippa kan gissas i några av hans målningar. Han föredrar stora dimensioner, där penseldraget blir bevis på en instinkt, av en vital impuls som tvingar honom att fixa på materialet det budskap som äntligen befriar sig från begränsningar och startar forskningen mot ytterligare undersökningar.

En ande därför hans aldrig tämja. Den droppande gesten och våldet i vissa avsiktligt materiella utkast som fördömmer den primat han beviljade gestmålning, medan ytorna förvandlas till ett virvlande spel av täta och avgörande penseldrag med explosiva dofter.

Till och med användningen av material som är ovanligt för måleriet, som i "collagen", framhäver i författaren en dramatisk komponent som kan framkalla oroande visioner, droppande av blod, som överlappar bakgrundskompositionen, historiens symbol, tycks antaga ett öde för mänskligheten oundvikligen orienterad mot katastrof.

På samma sätt, när han avser att återuppta diskussionen om spatialism, infogar han sedan dissonanta element: om rörelsens konceptuella kärna i viss mening är att övervinna kaos, i Cortiana är vi vittne om den motsatta; vad han manifesterar är framför allt människans oförmåga att gå mot en framtid som präglas av ordnade och rationella värderingar.

</s> </s> </s> </s> </s> </s> </s> </s> </s> </s> </s> </s>

Gianni Barachetti

2002